Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1844, sida 2

UIH dussin tog vårsning i Turkiska hären, elt par smiddes talist, som lamm, vid galren, en svärm, såsom kajor, i klostren slog ner. Men slamman i blicken, till hälften sörI brunnen, soch hänet, som leker i draget kring munnen, Iden vidriga minen, som vrider sig stel ipå läppen, som igeln kring kratern af bölden, sorrader, som såret förrades af skölden, som klyfis, de sorborgade känslornas spel. hock — ingen fanns af oss, hvars hopp ej bedraget Ipå sällheten var, såsom kejsarns i slaget vid Leipzig på segern och Sachsarnas tro; vi greto, som Niobe, tills utaf qvalet det sargade bjertat blef flinthårdt — och skalet omkring det, som hvalfvet på Sackarovs bro. Hvad båtar det att efter skuggor jag jägtar och trött, som en pilgrim, af modor försmägtar, när sol på min himmel för evigt gått ned; om ock jag oändligt utsträckte min bana här nere, dock under min lidelses fana, tills Parcen afilippt min lifstråd, jag stred. Jag kan ej gå tynande, svetlig som slafyen och vända min torfva från vaggan till grafven och tåligt till Golgatha bära milt kors; ej mäglar jag lida de tärande qvalen; milt blod rinner icke, som bäcken i dalen det störtar ju fram, som en skummande fors. Så törstigt de småsinta, usla bestyren min själsstyrka sögo, som ådror Vampyren,