Stockholim den 40 Maj. Utom en komilåt, wdsatt för alt uppgöra förslag till en reglering av kongl. Theatern, samt tillsättningen af en f:adsplats i Kammarrätten, efter den nyligen allidve lir Faknebjelm, har föga nytt hörts af. Den förra åtgärden utvisar, att den nya Regeringen måste hafva upptagit IIr s. d. Statssecrelteraren, vice presidenten Skogman i soruvendet att reglera förfallna financer, och den senare, att Er v. Ilartmansdorsss anmälan, för densamma är nog, för att besiuta om bortgifvandet af platser, hvilka heldst under ett sådant ordförandeskap, äro af större vist för det allmänna, än mängden måhönda föreställer sig. Ulan att det han formärkas, alt Regeringen lästat ringaste betänklighet vid Hr v. liar imansdorifs brådskyndade anmälan till en sås: nyligen ledis plats återbesältande, alt detta nära nog Kränsar till det oerhörda inom var byrakratis häder, utan alt man synes hafva sökt undervälta sig om, huruvida äldre och värdizare män funnos inom verket, eller om måera mee sökande varit, har IIr . sl. nu, liksonn nägra år sedan, fatt Konungens bifall till un i nämningen af en vida yngre, från annat A nyligen inkommen, af inga kända egenskaper eller förljenster utmärkt person, än den som inom verket efter öfver 204rig tjenstgöring, af! förmän och kamrater anses dertill mest sortjent. bet är likväl vid ett dylikt tillfalle I mindre att säga om sjelfva det personliga sallet; ty Regeringen kan ej specielt känna del personliga sörhållandena och saledes kan den icke vara stort säkrare, om den liter på den: enes rekommendation, än den andres. åien saken har en vida bedröflivare sida. Del är nemligen ett af de våydligastle och emot god förvaltningsordning mest stridande oskick, att i elt sådant verk som Kammar-Råtten, det gamla! sys emet kunnat stadga alt Presidenten allena ägde att anmäla till besättandet af Ri dsplatserna: och hvad mer är, det är stridande emot. Grundlagens anda; ty den bjuder, att i de fall, då förslag, före är 1809 ägt rum, sådana åfven sedan böra hafva inkommit, innan konungens fullmakt utfärdas, och da saledes rådsplatserna i Kongl. Collegium den tiden besattes efter förslag, borde nya regeringen återgr till detta bruk, emedan kammar-Rätten är ett Rikets Collegium, och ett, som utofvar ett för förvaltningen af nationens Skattemedel ganska vigtigt Domare-värl. Det är sålunda af högsta värde, att de som der dömma, iche äro blotta tjensteandar åt en enda person, en president, en minister, icke en gång en konung; utan de böra vara mån, som befordrade på grund af egna förtjenster, sträng rättrådighet och obeveklig Fellslandisbet, framförallt tjena nationen och afse dess rätt och fördel. Det hade ej bordt undgå en ny regering, alt det måste ingifva folket bra litet förtroende och ringa lust att ansortro den skattemedlen, då man ser huru den myndighet som skall kontrollera deras användande alltmer sammansättes i enlighet med en embelsmans godtycke, som man icke utan skäl skulle kunna anse satt på sin plats, för att sopa igen spåren af en förvaltning, som medfört så stora och ändamalslösa uppoffringar för Svenska folket. betta kan måhända blifva af större betydenhet än vederbörande sjelfva ana. Begze dessa fall, utgöra ett nytt bevis på det otillfredsställande, det oförsigtiga, uti töfvandet att förändra Minister-personalen; och skulle det vara såsom det nu berättas, men som jag ännu icke vill tro, att meningen är att lata det nuvarande Stats-Rådet förblifva ända in till riksdagen. samt lemna proportionernas utarbetande åt detsamma, då behöss det icke mycket förutseende för alt kunna spå huru det kormnmer att så vid riksdagen. Man bor likvål hoppas, att ett beslutsamt steg skall tazas, en ny ministere bildas och den hogre förvaltningspersonalen purifieras eller atminstone tillhallas, att handla i en lagenligare anda. om då slutligen, under det man önpet och årligt. visar sig sinnad att framgå på forlskridandets väg, i sorening med en sann solk-representation, man med allvar och kraft åfergar ilran det gamla systemets alvägar till den bana, som 4809 ars grundJaz, i flera öfriga afseevden sökte utstaka, da bör man hoppas att allmän fördel och belatenhet deraf skall blifva en lyckosam verkan. Men — nog behofves det derlill vilja — arbete — och beslutsamhet. j I i I