egentligen ensamt denna företrädesrätt är uppdragen ).. Konungen af England är erkänd såsom statens och nationens öfverhufvud och njuter för sin person alla de prerogativer, som vanligtvis tilldelas ett monarkiskt stats-öfverbufvud. Han kan, genom sitt inflytande på folket och parlamentet, visserligen regera, så framt han har anda, sinne och lust dertill; men han kan aldrig blifva en regent, som, blott efter egna individuella åsigter, bestämmer, hvad som skall vara folkets väl. Ty han står ej med sjelsstän dig högsta regeringsmakt gent emot nationens massa och national-representationen, utan ban regerar i förening med den senare, i det han utgör en integrerande del i densamma, och inverkar på den genom sina organer. I England bandlar den lagstiftande och verkställande makten i ständig öfverensstämmelse, just emedan de ej träda i verksamhet afsöndrade från hvarandra. be engelska ministrarnes göromål bestå förnämligast deruti, att de blott utföra allt det som, under deras medverkan, blifvit besiutet och vidtaget al parlamentet. Den parlamentariska statsregeringen i England, som tillika har alt leda och föra tillsyn öfver hela statens styrelse i sin stora enhet, och som derför älven sysselsätter sig med Förvaltnings-ärender, är emellertid långt ifrån att vilja styra och administrera från sitt säte i husvudstaden ned till den lägsta krets i samhället, så som det sker af regeringarne på andra sidan om kanalen. Parlamentet saknar väl ingalunda rättigheten till aila väsendtligt nödvändiga inventeringar, som kunna inrymmas i en civiliserad stat, men det myckna regerandet, som är en ren siukdom annorstädes (exemplet ligger nära!), är främmande för detsamma, och hela andan af det engelska offentliga lifvet, med alla deruti utbildade samhällsförhällanden, skulle också råka i strid dermed. Hvad den öfversta lagliga makten beträffar, så låter den sig nöja med att utfärda allmänna föreskrifter, som äro bindande för samteliga stats-medborgarena, och att förbehålla sig afgörandet af hvarje undantag från de i dem förekommande punkter. Detta hindrar ej medborgarnes sjelfverksamhet i specielia förhållanden, så vida den ej råkari motsågelse med de bestående allmänna lagarne. Under detta sista vilkor medgilver den engelska regeringen de särskilda samhällskretsarne att utöfva en egen, mer eller mindre sjelfständig, lagstiftande makt för att ordna deras enskilda angelägenheter, och inskränker sig att tilldela societeter och korporationer, som erfordra och begåra ett formligt erkännande, stadgar, hvari bestämda gränsor äro föreskrifva, bvilka ej få öfverskridas, och som gifva dem lagligt berättigande. Mycken lagstiftning träffar man så mycket mindre hos det brittiska parlamentet, som förändring af det bestående och gången af lagstiftningen har att kämpa med många svårigheter. ben engelska parlaments-regeringen har visserligen jus supremae inspeclionis i rikaste mitt och vidsträckiaste omfång; men den gör ) Oss synes det riktigast, att hvem som helst må sa föreslå lagar; men nalional-representationen ensamt ega rättighet att antaga eller förI kasta dem. Red.