e lamm, som under skenet af alt vara en varg hlödt under guillotinen. så skulle du förvånas ösver talrikheten at denna på ett ömåkligt vis mördade kjord, svarade med sin ashletstämma den sorfärlige Danton, som bortlade sin andpetare och började att gesliculera med bällighet, hvilket var hans ständiga vana när han råkade i raseri. — Och dock tror jag mig med visshet våga påstå, alt det ännu finns alltför många skabbiga lamm. ... — Och att blodsufgjutelsen ännu icke skall taga något slut, ropade Danton med sådan kraft, alt fensterrutorna darrade. Medborgare Robespierre, sade Danton, häftigt uppspringande, fortfar att slakta, låt strömmar af blod flyta. Hvad bekymrar det mig? Det är du sjelf som får svara derför, inför ditt samvete, inför Frankrike, inför den evige Guden. Bygg nya guillotiner, halshugg bäst du lyster, men tilltro icke mig en sådan uselhet att vilja äta vid ett och sam. ma bord med en Vampyr som du. God natt, ni dygdige medborgare, jag passar icke för er krets; kom, Fabre, kom! Den vilda rosen tömde raskt sitt glas, mumlade i hastighet ett godnatt och följde sin vän Danton, som i salongen begärde räkning på hvad han och de andra förtärt, hvilket han genast betalde. — Hvartill denna lyx! frågade Fabre. Tror du ati jag vill låta denna bödels. knekt säga att han har fått betala calaset svarade Danton och drog sin vän med sig. Robespierre och Saint-Just befunno sig i der