mentarisk regering, d. v. s. en sådan, hvarest egeniligen och i sjelsva verket nationen sjelf regerar genom representanter ur sitt eget sköte, och således i verkligheten är en nationalregering), utan alt dock någonsin thronens värdighet och den regerande monarkens anseende skulle kunna blottställas. Man har försäkrat nationen och landet en fortfarande sjelfregering, och realiserat det, som de liberala i Frankrike, sedan Juli-revolulionen, förgåfves hafva sträfvat att framkalla i hvad de kalla gouvernement du pays par le pays, emedan man dock i England har gjort den monarkiska principen allan rättfärdighet, som fordrar upprätthållandet af en beständig ölvervigt, hvilken kronan skall göra gällande i statens regering. På detta sätt hafva Engelsmännen vetat att skapa ett regeringsoch förvaltnings-väsende, som försäkrar nationen sjelf om högsta styrelsen och besörjandet af de nationella angelägenheterna och interessena, utan att träda monarkiens väsende för nära. Den engelska kungen har nämligen, just som hvarje annan kung, den höga bestämmelsen alt regera staten; men han regerar icke, såsom det sker på andra ställen, såsom en från nationen alldeles afsöndrad, för .sig bestående, med stats-suveräniteten beklädd makt, utan han regerar genom parlamentet medelst sina ministrar, hvilka sjelfva äro medlemmar af parlamentet och hafva säte och stämma i detsamma. Och då han alltid blott väljer sådana män till ministrar, som kunna vara förvissade om pluraliteten i parlamentet och derföre i dess förhandlingar våga göra räkning på en majoritet (hvarefter andra länders såkallade ministrar ej fråga) för hvad de hafva att andraga, så har den kungliga myndigheten fått ett medel att städse bevara ett osvervägande inflytande i det stora natienal-rådets rådslag och beslut. Atskillnaden mellan regner och gouverner, hvarpå de fransyska publicisterna lågga så stor vigt i den representativa monarkiens system, sörsvinna här af sig sjelf; ty ingendera nekas den engelska konungen; ban förmår blott ej göra hvarken det ena eller det andra för sig sjels ensam, utan ban behöfver dertill andra, nämligen sina ministrar, som äro hans organer, med hvilkas bistånd han handlar, och som blott äro hans ministrar af det skäl, att de äro i besittning af majoriteten i parlamentet, och således alltid måste regera och styra i nationel anda. Derför är också i England den frågan a ringa betydelse, som så mycket har sysselsatt politikerne på fasta landet: om det i den konstitutionella monarkien tillkommer konungen eller national-representationen, eller begge till sammans, alt taga initiativet i en af högste maktens hufvudfunktioner, nämligen lagstiftningen. Strängt taget är detta initiativ ej medailvet det engelska konungadömet; men ingentint bindrar, alt det utöfvar detsamma genom sin: organer, som sitta i parlamentet, åt hvilke ) Man kan ej neka, att det så till sägandepermanenta parlamentet i England är en full komlighet i dess konstitution , som det ännt återstår alla andra konstitutionella stater at eftersträfva. För dess aristokrati bevare os MINE I SE KE SE 22 2w444 RP Ad