lillstår för dig, att jag en tid höll dig för en affälling från revolutionens läror, en anhängare till monarchien. — Du gjorde mig orätt, medborgare Robespierre, jag hatar royalisterna, lika så mycket som du, och finner för rätt, att man ölverallt förföljer och förtrycker dem. Dock måste vi noga taga oss tillvara att vi i vår srihetskärlek icke gå för långt och icke förvexla den oskyldige med den strassbare, hvarigenom vi skulle mera skada än gagna den unga republiken. — Du talar om oskyldiga medborgare Danton. Jag vet väl att skilja dem från de straffbara. Glöm dock icke, att af alla ulfvar just de äro de farligaste, som kringsmyga i menlöshetens sårakläder, dåra den arma hjorden och herden och då äro desto säkrare om deras nesliga seger. — Jag förstår dig, svarade Danton och sramdrog ur vestsickan en tandpetare af sillver, som han med den likgiltigaste min i verlden, förde ill munnen, liksom om han icke förstått ssickordet. Dock måste du äfven betänka, alt månzen republik är en hjord, till hvars väktare är salt en hund, som i hvarje oskyldigt lamm blott derför ser en maskerad varg, för att få en förevänning att ostraffadt kunna sönderslita det. Tillåt miz derför, medborgare Robespierre, att än en gang upprepa för dig, det vore rådligt. att med urskiljning och försigtighet skilja den straffbare från den oskyldige och blott döda vargarne och icke lammen. — Hvem säger dig, medborgare Danton, att republikon någonsin dödat ett oskyldigt lamm?