Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1844, sida 2

naka, alt hon skall försöka förmå deras son tt gifta sig med dottren till en person, hvil-en han tror sig vara skyldig allt. Vi hafva här den unga kärlekens motsatsnedium, det incitament, som sätter den i en träfvande rörelse, och inlägger poesi i Sibun: ionerne. Suzette, till hvilken Grefvinnan an-A örtror sig ifråga om det löfte som hin ädrar senne alt gå de båda ungas onskan till möes, och på samma gång sin egen. Suvrette beslutar alt uppossra sig och antar Oxhandlaen Chemws gillermålsanbud; men i den stund: :ihlermålskontraktet skall underskrifvas kommer. arefve Adolph hastigt tillbaka från en resa — usar midt in i den högtidliga acten, förklarar 4 öppet sin kärlek och upplyser brudgumment. Chenu om — att hans brud älskar sin sosterbroder Adolph — honom sjelf. . Chenu en hetlesrad, sinkänslig, ehuru i det : rvure temligen grofkornig Bretagnare, tror sigk hafva varit föremål för en gemen complott, blir rasande och begär i vredesmod, att få bli allena med sin brud, hvilket beviljas honom. Suzette lyckas då öfvertyga honom, att honsjelf hade ämnat säga bonom allt detsamma, hvarom Grefven upplyste honom; — och dål.. han aldrig varit kär i henne, utan endast draeit lott med Picheloup, sin intressent i oxalfairerve, om hvem af de båda borde gifta sigs med Suzette, hvilken såsom särdeles kunnig il aråkna och skrisvad, kunde blifva bra såsom deras bokhällare. Så tager han henne n sig till Bretagne, för att rådda henne un dan den unga Grelven — presenterar henn för sin mor som sin hustru, ehuru de ej blis vit gista. Den franska revolutionen, som så underbar nästan likt ett trolleri upphöjde och förnedr de, tog och gaf kronor, gjorde millionärer til tiggare, och tiggare till millionärer, gjorde äf ven Oxhandlaren Chenu till en svära rik man, såsom Leverantör för den segerrika Repnbli quens armtåer. Vi återfinna således den i första och andra acten kringresande Oxhandlaren, i 5dje acten bosatt i Paris. Oagtadt den storaf: förändringen i Chenus ställning i lifvet had dock hans förhållande till Suzette blifvit alde les oförändradt på den lilla omständigheten när att han under den sorslulna tiderymden allh mer och mer fästat sitt hjerta — likväl i al hemlighet — vid den älskliga Suzetie. Vi befiona oss här helt och hållet inne på esthetikens gebit. — En kärlek, som söker at dölja sig i hjertats doldaste vinklar, är ren af esthetisk och ingenting annat; ty doldheten kategori har endast esthetisk giltighet, och kar blott, genom en lycklig tillfällighet räddas u de lörsicklingar hvilka conseqvent följa af dold I hetens egen natur — då ethiken deremot ic he hvarhen vet eller vill veta, något om dold bet eller lyckliga tillfälligheter, för att rädd älskande ur ett irakadt Dilemma. Försattarn I halva således för att bringa Suzettes och Chenu j Å omsesidiga förhållande ur doldhetens bestämmel se till uppenbarhet, och sålunda betinga e styckets upplösning, måst tillaripa den esthe tiska nådkryckan i tillfälligheten af Suzettes sam waniri aslande med sin sordna våälgörarinna Grel. vinnan Seneterre, och hennes son, i Leveran seuren chenus hus. chenu är en ädel man, och då tillsälligheterne hjelpt honom att återsia na Gresvinnan i de torltigaste omständigheter Så aterskänker han, — som naturligtvis ej b höfver se på penningar — Grelvinnan alla hennes sordna gods, hvilka blifvit sälde unde den revolutionära consiscations-auctionsklubban Så till vida är nu allting godt och väl, me Chenu har äfven en anuan tacksamhetsskul att betala. Med några transportvagnar, ha nemligen ankommit en ung soldat, en förklädd tmisrånt, hvilken vid ett ansall af Chouanern med egen sara räddat Chenus gamla mor, ocl denne förklådde emigrant, ofver bvars hufvu revolutionens bödelssvärd sväfvar, är ingen an nan än Chenus rival, den unge grefve Adolph. Dennes nårvaro är den ofvannämnde esthetisk i tillfällighet, som i den stund då gresven fö andra gången bjuder Suzette sitt eviga farväl, sätter den vid dorren lyssnande Chenu i kän nedom om att Suzette aldrig upphört att älsk sin fördrifne fosterbroder, och att denne aldrig glömt henne. Svartsjuka och bedragna törhopp ningar uppstå kämpande med SFjelsförsakelsen, som dock behåller segren, och lyfter Chenu till den standpunkt, der han med full frihet hän eifver sig till den vällust, som innebor i försakelsens smärta; han lägger de bada älskandes händer tillsamman, allägsnar sig och — — läckelset faller. Sådan är den grundtanke, som genomgår detta drama, och slera väl hållna karaktärer sådana I som Cadiches och Beauvisages, tjena såsom accessoirer att gifva relif och färgspel åt handlingen. — Detta om sjelfva Stycket. Herr Deland som Chenu återgaf rätt väl sitt parti. Oxhandlarens rättframs-ärliga groskorniga godhjerlenhet och ädla lystning i sinnet, återdas tillfredsställande. med undantag af de mo