Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1844, sida 2

då den tillåtit mig att i några frågor uttala andra opinioner, än dem Redaktionen sjelf hyst. I detta fall lärer Redaktionen nog sjelf förklara sig: och den bar redan, såsom jag erinrar mig, algifvit en sådan förklaring, vid ett föregående tillfälle. bet är egentligen för att söka få slut på en obehaglig strid med Utaifvaren af Dasligt Allehanda, som jag nu önskade att få serskildt yttra några ord. I uämnde nummer af Dagligt Allebanda yttras, aatt en författare, som i llandelsoch Sjöfarts-Tidning beteknar sig med två stjernor, fått skrifva åaverkliga invectivero mot dem som vigat hysa en annan äsigt. i fråga om urtima riksdags nödvändighet: samt att samma författare personlig syftning. bet gjorde all diskussion 11 san j sak omojlig, genom förblandningen af begreppen (Folkelo och åStands-representationeno, samt apå ett bittert, orättvist och ensidigt sätt klandrat och sörlåjligato regeringsbeslutet om Lotteriers upphörande. IIvad nu först angar frågan om durtima riksdago, så bör man eriara sig, det korrespondenten aldrig dref den satsen, all Rikets Ständers sammankallande borde uppskjutas till nästa ars början, då De i alla tall skola samlas, utur annan synpunkt, än ait en ny ministeres bildning dessförinnan vore önskvärd: och alt denna icke gerna kunde åtaga sig att möta Rikets Ständer, om ej den fatt radrum att utarbeta sina propositioner, samt dosssorinnan vunnit konungens bifall till en del reformer, hvilka sisom ensamt beroende af honungamaklen, en ligt Regeringsformen och Rikels Ständers redan gjorda förklaringar, kunde och borde när som heldst vidtagas; heldst de skulle ingiha natioÅ nen förtroende till den nya tegeringen, samt 4 underlätta den nödvändiga slutliga striden, med de ensidiga interessen, som styra Standsreprei sentationen och förhärda den emot folkets allmänna rättigheter och fördelar. i Det var just Dagligt Allehanda, som då uppträdde med en hop sophismer, och högst opassande insinuationer emot mig, i en synbarligen ; ckonungens persono och hans aRegering.o Om eclen hehtanleo Ulgifvaren af Dagligt Allehanda behagar åter genomläsa hvad han skrifvit d. 1 och 43 Mars emot adlen bekante korrespondenteno, som icke med ett ord talat om honom eller ofvergått från sak till personlighet, skall han finna, att han sjelf fört diskussionen in på det opassande området, da han medelst föryrängningar af mina ord velat påtruga mig, t. ex., calt proklamera satsen: vi vänta allt al honungen, ingenting af Rikets Ständerv; eller genom en sjelfdiktad harang later mig atillstyrka regeringen, att i sin första helsning till Representationen tilltala den såhär. Se hvilka storverk jag gjort; visa nu hvad J Era stympare kunnen görao; samt på sådant sätt söker framställa mig såsom nära nog den allena-styrandess Seido, o. s. v. Pa allt detta svarade jag icke Dagligt ållehandas Utgifvare ett ord, som kan hänforas till personlighet, eller få benämning al dimvectirer. o Jag bar aldrig begagnat mig af sådana, under offentlig diskussion; alltid ansett dem opassande; och städse respekterat våra arundlagars andemening om anonymitetens helgd, alltför mycket, för att halla mig till personligheten, då en tanka, en sats, en opinion funnits alt bekämpa eller att söka leda till det allmännas sak — till ett såsom önskvärdt ansedt mål. Ålt Lagligt Allehandas Utgifvare lika litet uppfattat denna anda, i fråga om den offentliga diskussionen, som han ännu förmålt att rätt reda skillnaden emellan asolketo och astånds-ombudeno, åallenastyrander och dhonstitutionel Regeringsmakto, det visar redan till öfverslöd dess nyssnämnda artiklar och de, som sedermera den 28 ooh 29 sistlidne Mars i samma ämne finnas införde: men äfven på dessa har den aförr så bittre oppositionsmanneno, han som nu talar så akonungst devueradto, han hos hvilken aframskymtar den alltigenom illa dolda liberala absolutismen, 0. s. v., icke svarat ett ord, som bör kunna få namn af dinveclinero; och den åbekanted korrespondenten uppmanar utgifvaren af Dagligt Allebanda, att uppgifva wari dessa invectiver skulle bestå? Han försäkrar, att derest något enda ord, sanningsenligt, så kan kallas, skall han gerna i Handelsoch Sjofarts-lIidningen begära att få aterkalla ett så sorhastadt uttryck, utan all ändock fordra af Dagligt Allehandas utgilvare den obehagligheten, att återkalla denna bop af dylika, som han inför sin publik tillätit sig emot horrespondenten. För sin del är nemligen korrespondenten af den tro, att är han abechanlo för Allehanda-publiken, så äro hans polikiska tänkesätt äfven nog bekante, för att icke så lätt kunna göras misstänkte som Allehandas Utgifvare synes tro; och är han icke bekant, utan är det blott hans satser som skärskådas, komma dessa troligen rätt snart att kunna bedömmas till deras rätta värde, då den Stånds-Representation sammanträder, åt hvilhen Dagligt Ållehanda under sin polemik mot horrespondenten, så slosande erbjudit namn, heder och värdighet af (sSvensa solketo — esolketo — eanationen.) Hvad angår korrespondentens yttranden om den nva Fatteriförardningoen så vare det verk