a 9) UCI HTTSTHHIHISLECL, AIVECS BYIÅDCO uslisoch finansminister. Litteratur. Min fattiga Sångmö. Poetiska försök af OrvaOdd. Stockholm 1544, på KAR. Looströms förlag Vi hafva här att anmäla en samling af poesier hvilken utan allt tvifvel framstår med full råt ill ett utmärkt rum inom vår sköna litteratur Pet torde vara vara låsare bekant, att för icke . å länge sedan den lyriska poesien såväl i Tysk. and som i värt fådernesland, var behåftad mec n öfverspåud sjuklig sentimentalitet, hvilken föl et mesta rimmade på smårta, tränad. hråad Åc:a. och helst vandrade bland grafvar och I hansken. Ett af en trånsjuk kärlek brustit hjerta ar det thema, som på sinom tusende olika sått rierades allt efter råd och lägenhet. Under en kdyare period (den Tegnerianska) rynkade man isserligen förnämt på näsan at den phosforistiska erminologien och äransjukan inom den lyriska oeersiens gebit, men tillgrep i stället den utvägen, kt omplantera rethorikens päronträd på den lyska poesiens mark. Svassande fraser, granna bil7, fingo nu uppdrag att er-ätta och ötverskyla isten på poetisk uppfattning af ämnet och gegna poetiska tankar. Änskönt vi ingalunda vilja andömma den rhetoriskt-poetiska skolans skapare eh stormästare hans utmärkta rum bland skalder, unnna vi dock ej undgå att fästa uppmärksameten vid den ringa poetiska hallt, som karaktepberar hans imitatorer, eller vid det absolut förerfliga inflytande bade han och hela skolan öfvat på den stora publikens smak. Dettaintande hafva vi nemligen att tacka för, att man mera icke gouterar lyrisk poesi, som ej är öfrlastad med pralande bilder — att man anser Idprakten och formskönheten såsom det våsentkaste vid en poetisk skapelse. JAtt törr eller sednare en reaktion mot en dylik esiens rigtning skulle inträda var att vänta såm en, i vilkoret för allt lif liggande. nödvänthet. Ock från denna sida uppskattade är det äm Heinrich Heine i Tyskland och O. P. SturtÄnbecker (Orrar Odd) Hos OSS, hafsa rättmätiga skprak på ett aktadt rum inom litteraturhistoen; då dessa båda hvar i sin stad klarligen frå visat, att poesi och ordståt, poesi och sennentalitet, poesi och kärlekspjunk icke äro idenka. AHad som isynnerhet karakteriserar Orvar Odds :n:gmö är en hög grad af objectivitet. ett nästan rerallt framträdande ironiskt anlag, naivitet, en lex af leende svarmod, liberalism, skarpt proocerad. och en sann poetisk intuition. — Hvad en skulle vilja anmärka, år att den metriska bmen stundom är missvårdad. För att få läen att instämma i vårt totalomdöme bedja vi rom endast taga kännedom af: I Maj?, En ing på en trappa, En vän i tysthet, Fjäpå rutan?, Scen på hbafvet, PÅ slaget, Den astriden jag älskar, -Friare afund. De da connetterna med öfverskrift: Republikanen. uis Blane, äro ehuru vackert tänkta. hårda ad den formela behandlingen angar. Likaledes nna vi ej undgå att anmärka, att Orvar Odd are än man skulle önska gör bruk af främinde ord. Bland det bättre i denna samling är u Oefterrättlige hvilken det är oss ett nöje att producera: Den Oefterråtllige. -P Hvem är vål du, förmätne son af trålar, som djerfves stå, när hvarje annan krälar? Mot öga öga kan jag ej fördraga; rid mina fötter; det vill mig behaga. y ej för roskull smordes jag af presten, och hyllades på öppna torg för resten krönivgsskrud af herrar och af drängar, r blanka, veritabla silfverpengar. Jag kunde mina tjensteandar ropa t rulla dig i markens stoft tillhopa, men det mig täcks din stolthet smått försöka, att få den sjelfmant till min sko sig kröka. Välan! jag ger dig jord och gröna skogar. med bränneri och välbelågna krogar, ett stenslott, nybygdt under min regering och brandsörsäkradt jemte amöblering. I Allt detta, — och mitt kungsord höra alla, — j är ditt, om du på knå vill återkalla kirad duwhet tidens pöbelvett dig lärde N om frihet, jemnlikhet och menskovärde . . Och hundra vänner mig i skörtet rycka och gratulera til: så mycken lycka, Ich nti chorns det bakom mig låter: Pass på, förrn nådig herrn tar ordet åter! Du svarar intet och din rygg ej böjer. RÅåräl. jag priset på din vara höjer; du skall på mina ord till maka vinna n flicka, skön som kärlekens gudinna! ch märk det väl! en flicka på miljoner, påtingad ren af grefvar och baroner, med jernbruk och solida grufredelar: dertill hon ypperligt piano spelar . . .? Och hundra vänner mig i skörtet rycka och gratulera till så mycken lycka. och hundra frånder mig i armen nypa: Min gud! är det sål då så svårt att krypa? ÅAÅnnu du svarar ej! ah, jag dig fattar! Det är ej huslig sällhet högst du skattar, du är en missnöjd själ, du vill ha ära; godt! jag vill åfven dylikt dig beskära. Jag vill dig bland mig eget tjenstfolk sätta, att från min taflel kräsliga dig måtta, och jag en vacker stjerna skall dig skänka, med i stora verlden du må blånka. — 12 mm a TTT AM