Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1844, sida 2

Som det lilla äfventyr, för hvilket vår namn kunnige Jägare Herr L. Looyd nyligen varit ute, genom vanställde och öfverdrifne berättelser möjligen kan väcka oro hos hans anbörige utrikes, hafva vi blifvit anmodade af en hans härvarande vän, att införa följande utdrag, af ett nyligen från honom erhåellt bref. Daklby, Norra Wermland d. A April 1844. — — — För tvenne dagar sedan, voro Bruksförvaltaren. Örtenholm, en bonde, jag, samt min betjent ute för alt uppsöka en stor SlagBjarn. som under de sednare åren gjort stor förödelse bland boskapen i trakten. Medan vi i skozen gingo, 100 å 450 steg skiljde från hvarandra, i en massa af snö, som var fullt 2 fot djup, blef det min lott, att påträffa besten, på hvilken, just då han lemnade sitt ide, och endast några steg ifrån mig, jag aflossade mitt skott; han, i sin ordning, rusade genast på mig, hvarpå jag aslossade det andra skottet, på knappt 2 stegs afständ, och oaktadt kulan från den ena pipan (ty jag fann sedan, att den andra kulan träffade miste) hade svårt såkrat honom, men olyckligtvis ej nog, för att bestaga honom modet, kastade han i ett ögonblick mig till marken, och behandlade mig slemligen bårdhändt, isynnerhet omkring hufvudet. Detta fortfor, som mig syntes, vid pass 2 a 3 minuter, tills han genom mina hundars anfall blef nödsakad att retirera. I anseende till den djupa snön, och afståndet, var det icke möjligt för mina följeslagare, att komma till min hjelp, förr än aflairen var förbi. IUnder min ledning dödade sedermera min betjent den sårade Björnen 2 3 500 steg fran den plats, der vi kämpat tillsammans. Det befanns vara en stor Björnhane, men genom älder mycket afunmgrad, af hvilken orsak hans tänder voro platta stumpar. Denna omständighet räddade troligtvis milt lif, ty om de inträngt på alla ställen i kroppen, hvarest de lemnat märken, hade Jag varit ritven i stycken. Ned undantag af matltigbet, en följd af den stora blodforlusten sran såren i hufvudet, samt en ömhet i hela i kroppen, af Nalles hårdhändta smekningar, besinner jag mig nu temligen bra, och genom den goda värd, och vänliga uppmärksamhet, som mig vederfares hos llerr Ortenholm och a. hans samille, hoppas jag, ati snart blifva sulle komligen aterställd.