Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1844, sida 2

d trycka er till mitt hjerta, för hvilket kanske den dödande kulan redan blifvit gjuten. Gerna ville jag bedja till himmelen ombeskydd och skärm för eder under drabbningarne, jag är dock rädd, att han visar ifrån sig en synderskas böner. — Himmelen kan ej vara döf för böner, hvilka komma ifrån ett väsende, som är det herrligaste och skönaste uti skapelsen! — Har jag ej att frukta någon farlig rival??? — frågade Jertrand. Der ser ni Don Pascual, åt honom är jag bestämd. ban har min faders löfte; men äfven han skall tiga i salt med engelsmännen och brölloppet har blifvit uppskjutet tills vidare. Nå Gud ske lof! — utbrast Bertrand — ödet lemnar oss alltså tid och rådrum. Men ack, Isabella ! tillade han, — dansen är nära silt slut, musiken häller på med finalen Y— Denna timma omfattade vällust för en evighet! Med hvilka ljufva förhoppningar kan jag ej skiljas ifrån er, — och ändå förekommer det mig, då jag nu skall lemna eder band, som om jag måste fatta dödeas i stället. aVisa oss, huru mäktig manlig vilja och beslutsamhet ärv, — genmälte Donna Isabella, — goch Ni skall få se, hvad qvinlig trohet formår. — Dessa voro hennes sista ord. Musiken tystnade. Bertrand tog afsked ifrån henne med en krampaktig handtryckning, hvilken besvarades på samma sätt. (Forts.)