Nu följde åter nägra besvärliga fisureer, hvilha den förtjuste dansoren nära nog glömt alt utföra: när han åter fick pausera, började han a nyo sin hviskning: Bröstet kännes för trångt, för att kunna inryuma all den såällhet, som ni skänker mig, sköna Isabella. Och jag börjar frukta, aft ödet visar mig en så stor ynnest, endast för att så mycket svarare låta känna mig det grymma slag, som det säkert ärnar alt snart måtta åt milt hjerta! — Är det möjligt för en menniska som jag, Sennora, att vinna er hand? bet är måjlizt, — men det skall kosta min fader lifvet. Vi skola nu marschera, för att sammandrabba med engelska hären, och derefter kommer freden, och jag återvänder till mitt hemland, till Frankrike. Isabella skall eder kärlek vara så stark, så mäktig, att ni kan öfvergilva er fader och ert fädernesland, för att åfölja mig, som min maka? Jag är beredd att följa eder, hvarest ni vill; men vigseln maste först föregå har i Spanien, om den också måste ske i hemlighet. Skall det lyckas er att komma på flykten ifrån ert hem och er omgifning? Det skall lyckas, ehuru jag väl ej kan utropa, med himmelns bistånd Himmelen bistår de älskande, emedan han upptändt, kärleken hos dem, — försäkrade Bertrand;— men ack! — fortfor han, — vjag bar ännu att bevista mordiska slagtningar, mycket blod måste ännu flyta, innan segern blir vunnen. Kunde jag blott en enda gång först