misstänkt tystnad. Hans bäste vän och förtrogne var Don Pascual de Gasco, en af Juntans hemliga agenter och tillika en ifrig friare till Isabella. Han var en man i början al sina trettio är, hade ett imponerande yttre och dertill en utomordentlig physisk styrka. Såsom nitisk anhängare af det fördrifna konungahuset läste han helst Arriza y Supervielas skaldestycken, hans Poesias patrioticas. hvilka just voro en vogue.? Don Pascuals hat mot sransoserna kånde inga gränser, och han berömde sig af alt hafva i slagtningen vid haylen med egen hand massacrerat tolf fransmän. Vid tjurfäktningarne figurerade han alltid såsom matador al första rangen, och hans kraftfulla, stridsvana arm gaf mänget af de vilda djuren dess bane. Man behölde blott se honom, för att genast kunna tro honom om att han skulle, liksom Simson, kunna slå tusend Philisteer med en åsnakindboga. Ilan ansåg sig nu en tid böra spela rolen af en den nya kungens anhängare. — Sådan var den man, sam eltersträfvade Isabellas egande och som vid sitt frieri på det kraltigaste understöddes af sadren. bonna Isabella förklarade väl flera gånger oförbehållsamhet för sin friare, att hon visserligen hyste den största aktning för hans patriotism och hans tapperhet, men att hon säkert skulle blifva den olyckligaste varelse på jorden, em bon tvingades att låta viga sig med honom; deck denna förklaring bjelpte icke, Don bascual kunde ej fatta den och ansåg det hela för en vanlig fruntimmers-nyck. Helt och hället i Guidos anda, hos hvilken det heter: i spörjer man rosen, om bon vill dofta för