Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1844, sida 1

Bertrand hade just syllt sitt tjugofemte är: n ålder, som ännu kransas af alla ungdomsvårens sköna blommor, men på hvilken dock manlighetens mognande sol redan kastar sina örsla strålar. Ingen kan väl dra i tvilvelsmål, ut en tjugosemårig kapten har rum i sitt hjerja äfven för andra känslor, än den krigiska iregirigheten. Bertrand tänkte också nu på Isabellas asskedsord: Jag skall ha nöjet att in en gång tacka er och då mera sullständigt; han beklagade, att hon icke kunnat vara ögonoch öronvittne till den utmärkelse, som bevisats honom af kejsar Napoleon; han ville försjunka i fantasidrömmar, då det packade på dörren. Och uu inträdde — en vördnadsvärd gubbe af hög och imponerande växt, förande med sig en flicka, i hvilken Bertrand senast igenkände Donna Isabella, och dagsljuset bekräftade nu fullkomligen bans öfvertygelse om hennes ovanliga skönhet, den han nyligen vid facklornas mörka glöd endast otydligt kunnat urskilja. Donna Isabella de la Rosa tycktes hafva sett vid pass aderton vårar uppblomstra på den sköna halfön. Hennes höga, smärta växt var oklanderlig. I hennes ögon lyste den der söderns romantiska värma, som den kalla norden förnekar sina skönheter; men tillika hade naturen förlänat henne denna lena, hvita by, hvarmed endast nordens sköna vanligtvis pläga vara prydda. Med dessa behag förenade hon denna veka fyllighet och yppighet, hvarigenom Orientens qvinnor utmärka sig framför alla andra på jorden. Derjemte tycktes hon tillika med det fransyska språket hafva tillegnat sig en fransyskas lätta, behagful