Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 mars 1844, sida 1

rand förlorade på en gång både fadern och äderneslandet. Ilan var då bara barnet änwu, sedan han uppväxt till yngling, gåfvo hans mnhöriga sig all möda att öfvertala honom till nafende i krigstjenst hos någon af de sremnande makter, som kämpade mot Frankrike. Mer Bertrand ryste för den tankan att draga svärdet emot sitt eget fosterland; det förekom honom, som skulle han höja en våldförande hand emot sin egen moder. Han var icke blott längt derisrån att hafva delat sina anhöriges bedröfvelse öfver den olyckliga utgången, som det tidigare Emigrant-sälltåget under Conde hade, han gladde sig också i hemligbet åt den segerlycka, hvilken Napoleon Bonaparte tycktes hafva sjeltrats vid de republikanska härarne: fanor. Napoleon Bonaparte hade då för tiden redar tillintetgjort det månghöfdade vidundret: Ånarkien i Frankrike — och hade nu ensam, mer med alsväldigz hand bemäktigat sig styret föl det republikanska statsskeppet. llans namn: ära uppfyllde hela verlden, och denna äras glan: alerstralade förbländande på den franska na tionen. Bertrands beundrande blickar följde ifrån bör jan denne utomordentlige hjeltes framgångar liksom man med beundran betraktar skådespe let af den uppgående, majestätiskt stigande solen Men sådane enthusiastiska sinnen, som sranso serna ha att uppvisa, älska äfven, hvad d högt beundra: och Bertrand beklagade så myc ket mera att vara landssflyktig ifrån Frankri ke, detta ärans Kanaan; han tyckte sig — ut omkring denna magiska krets — endast omgil