— ———— ——— — — jordhög utmed vägen till Idala kyrka säges förvara de fallnes ben. Detta allt hvilar åtminstone inom sannolikhetens område; ehuru väl vi, med vår ölvertyygelse, knappast förmå föreställa oss en prestman, som ej bättre väljer sina medel för reformerande af religiösa grundsatser. Men äfven med denna tradition förmäler sig det underbara på ett framstående sätt. Då presten ej på vanlig våldsam väg kunde uttaga sin hämnd, vände han sig till det underbara och öfvernaturliga. — Uti grannsocknen fanns nämligen en dam, som ännu visas, af ordinärt djup och med kristallklart vatten. I densamma påstår sig folket — vi hafva sjelfva flera gänger hört det ur dess mun, utan att dock en gång med beväpnadt öga kunna upptäcka något — i lugnt väder kunna se tvenne silfverkistor, hvilka finnas der försänkta, sedan den tid, trollens och jättarnes underbara slägt gåsvo vika för den nyalärans bekännare. Många halva försökt att tillliska sig de skatter dessa kistor förvara ; men alla hafva deruti misslyckats och blifvit mer eller mindre näpsta för sitt öfverdåd. Den som deruti skall lyckas, måste vara elt söndagsbarn, född under första månskiftet af året. Han skall infinna sig vid dammen trenne månklara thorsdagsastnar, alltid på fastande mage och utan alt hafva talat under hela dagen. Spänner han så tvenne hvita stutar, som förut ej burit ok på sin nacke, för den dyrbara bördan, så skall ban lyckas sätta sig af densamma i besittning. Detta bar dock aldrig lyckats någon; — af hvad orsak, är vårt att afgöra; kanske af den, att man un