i — LR leder och med blandadt uttryck af sorg och glädje kasta forskande blickar på de fallna bleka drag. Det var sorg öfver anförvandters död, som utgöt detta uttryck af vemod öfver deras bistra anleten. Men det var tanken på de sallnes härliga nya lif i det stråälande Wal balla, som jagade en solstråle genom molnen på deras panna. Här sökte och fann en blom strande yngling sin faders lislösa kropp, vanställd af blod och sår. Han fann honom; men hurudan? Inget saderligt öga kastade nu kärleks sullt sina varma blickar. Dess arm sträcktes ej vidare till ett samniag och dess bröst höj de sig ej af saderlig stolthet och glädje. — Der upptog i sin famn den gränade sadren sin ålderdomsirest, som fallit ett förtidigt offer för den obarmhertiga döden. Den gamle sår på de bleka dragen, på de liflosa ögonen, p: de slappa lemmarne; han såg flera gånger, likasom ville han igenkänna den friska, ungdom: liga fägring. den eldiga blick och de skönt utbildade former, hvari han, under lyckliga da gar, ville se en afbild af sin egen ungdom. Följande dagen öfverlemnade man de fallna: stoft åt den slutliga hvilan. Nära invid väger bereddes tvenne grasvar, en för vänner, en an nan för fiender. Samma jord fick således om sluta dem alla, såsom den srån början vari allas deras moder. Öfver Fridloss graf uppre sles tvenne bautaslenar, för att utmärka des läge. Man säger, att på den ena af dessa fö ångliga tider sedan kunnat läsas följande in cription, hvilken nu af tiden är alldeles ut pånad: