Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1844, sida 1

längvarigare, om ett slägte, som nu lefver, kunde njuta fördelar af de segrar, som förfäderna gjort öfver en vild och styfmoderlig natur. Åfven den trefliga dal, stället för de scener, vi teckna, som, sluten inom borgen af sina väl. diga berg, hade en längre tid lefvat i fredens och lugnets vänliga skydd, mäste vidkännas den rörelseanda, som lifvade den vilde, krigande nordbon. kn vår kom en skara vikingar srar Danska oarne till dessa fredliga skär och lecknade, såsom vanligt, sin väg med mord oc! brand. bå samlades kring konung Fridlof gammal och ung, fast beslutna, att stå eller fall såsom en man för sin fosterbygds frihet ocl sin ära. bet var skont all skada, säger sagan, huru de gamla kände sig lifvade af de ungas mod och de unga siyrkta af de gamlas erfaren. het. Den gamle tyckte det egenthgen ej var: något sorloradt, om han hemginse till fäderna: deta lisvade honom. De unga tyckte sig hal. va allt att vinna, friheten först och främs och sedan kärleken, bvars blomma aldrig skjuter skönare knopp, än i frihetens jord, ocl aldrig frodas skönare, än då den doftar i säderneslandets dalar och speglar sig i dess källor; detta lifvade den unge. Han tryckte der. före en varm hyss på sin älskarinnas läppar, svor vid Freja, att i lifvet och döden vara tro. gen sitt fosterland och sin kärlek, under gla förhoppning att härnäst af henne helsas såsom hjelte och segervinnare och att i hennes sami finna full ersättning för krigets mödor och be svär. Skönare sörmängdes väl aldrig kärleker till fäderneslandet med den till de unga kri sarnes utkorade brudar. Vi sade, förmängdes