Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1844, sida 1

soremälålet sör marschen. Då ban efter förrättadt ärende var färdig 2 alt atervända, stod han länge oryggligen i sitt beslut, all gå samma väg lillbaka. Slutligen lät han dock, af bondens enträgna böner och talande u bevisning, ofvertyga sig, att man mycket väl, utan fara för sitt lif, kande laga den genare vägen, — dock ej den Senaste. benna var nemligen den som förde öfver bron. och huru skulle han vål kunna öfvertalas att gå här, hvarest djupet ännu är så betydligt, alt ortens lung dom kan begagna viken derbredvid till badning och de simmande bland dem mäste göra rätt betydliga för ati dyka till botten. att kunna eskortera honom öfver på ett ställe längre ner, hvarest man vid denna tid kunde 2å nästan torrskodd , och hvarest på senare tider ålkupor och laxfiske varit utsatta. För åskväder hade vär nya högvördighet en så rdeles fruktan. När himlen var klar och molndi ri, hade ban sina högtidsstunder. Ingen kunde . a llitigare än han oflra at lifvets glädje och njula den flyende minuten. fast denna glädje aldrig var lullkomlia et oblandad:; ty ett men tycktes alltid visa sig j bakgrunden af hans glada Iynnes sceneri och med afskräckande sormaga visa på eken och grenen. Men instullde sig åter oväder eller blott tecken dertill, såg han aldrig så längt borta vid horisonten äskdisra moln upplysta sina mörka, krusiza former, och ännu mer; hade redan ljungande hlixtrar borjat urladdas ur de mörka töckenmassorna; hörde han på alstind thordönets djupa basstämma. då förlorade vår man all fattning och sökte fegt dölja sitt anlete för blixtens skarpa blickar och sitt 2 ER ansträngningar, Nej, ledaren var glad, s i