Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1844, sida 2

— —— —— — —— — —— asspegla. Men skulle den ock blifva den ölverlefvande, så nekar dock den samma sin tjenst ät de nya barnen omkring henne. bå blir det blott den bleka månen, som i nattens tysta timmar får skåda sin bild i dess sordna krystallväg. Efter de första misslyckade sörsöken, lät man emellertid trädet stå. Men der den gamla lunden stått, uppreste sig snart en tktrellig boning för den nye läraren, visserligen ej något palats, sådant, som man i våra dagar vill hafva det, hvarest den prestliga makligheten ofta srossar af folkets tionde, utan helt simpelt en torftig stuga, tillyxad af ohuggna surubjelkar, försedd med fönster på torftaket och massiva ekbänkar kring grästenshärden. Der var dock godt att vara; ty der slog ett hjerta mer varmt för mensklighetens stora sak, än män gel, som i vära tider fryser under både korset och krachanen; derinne tänktes tankar, väl ej tillskrufvade i konstiga sormers tränga sjättrar, men tankar, som vågade lösningen af lifvets stora fråga: hvarföre är menniskan hitsatt, huru skall bon här vinna silt ändamål? — I hyddan var trefligt, ty under de långa kulna astnarne, samlade den gamle missionären sin lilla familj kring den varma spiseln och sörtäljde för dem sitt hemlands natur, sina landsmäns lesuad och seder, de många faror och försakelser, han sjell bade haft att bekämpa, sedan han, brinnande af helig ifver för det gudomligas seger på jorden, lemnat sitt hemlands själlar, för att verka i norden och finna en graf i dess famn. Då han så talade, blef det varmt i hvarje hjerta och ljust i hvarje själ,