Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1844, sida 2

och främlingen från andra sidan östersjön glomde säkerligen under sådana ögonblick, hvar han var, och tänkte sig tillbaka till sitt gamla sädernesland och sina rika barndomsminnen. — Men tiden skred framåt. Mången vinter hade bredt sin hvita slöja öfver land och haf och de växlande åren laggt sitt silfver på den gamles hjessa. Slutligen kom för honom det sista. En afton i vårmåänaden, då solen från vestern kastade sitt purpurskimmer öfver den vänliga dalen, och den unga eken sakta böjde sin krolätta språng uppfriskade de små blommorna vid dess rand, hörde man klockornas dofva ljud från den nära belägna kyrkan. Ett liktag sramskred med sorasen min och långsamma steg. Det var F—äs församling, som bar sin första var tillredd vid kyrkans södra ingång. Der hvilar hans stoft. Folket vålsignar än hans minne, ehuru kyrkans handlingar ej nämna hans namn för tacksam esterverld. Under allt detta hade en händelse inträffat, hvarpå man ej genast blifvit uppmärksam. Den unga frodiga eken hade förlorat en gren, den vackraste och losrikaste af sina grenar, den, som utsträckt åt söder, mest srossade af solens varma tikedom. Men huru hade detta tillgätt! Man kunde ej påminna sig, att man på senare veckorna haft hvarken storm eller oväder, som kunnat berölva henne dess vackraste prydnad. Säkerligen hade ingen kunnat vara niding till den grad, att skösla ett träd, som alltid ansets såsom en prydnad för vär njugga natur, och synnerligast ej detta, som af folket blifvit själasörjare till hans sista hvila. Ilans graf na for veslanvindarne, och källan nedanför ik