Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1844, sida 2

ligor sprutande öga varsnade hans hjertas dam hvilande i armarne på en skägglös, oådel rival, då slög hans svärd ur skidan, vansinne omtöcknade hans själ, och, när den på hjelp ropande damen behändigt visste alt undvika konom, trängde den bruket af sina sinnen beröfvade riddarens svärd djupt in i Troubadourens värnlösa bröst. — Min Woldemar! — klingade en mildt hlagande stämma, och skakad ända in i det innersta al sin själ af dessa ord, sig Woldemar sig omkring i tältet, ty han tyckte sig hafva förnummit sin trolösa Marias röst. Maria! Maria! hvar är du? eller var det din ande, Maria! — så ropade alldeles utom sig den unge riddaren, och hans öga föll nu på den, på golfvet liggande, döende Troubadouren, ur hvars bröst en bred blodström framsprang. Med utropet: Maria! Gud statt mig bi! sönk han ned bredvid Maria, ty hennes blickar hvilade nu halft anropande, halft förebrående på honom, och läsaren har väl redan gissat, att den sköne Troubadouren var ingen annan, än Woldemars Maria. — Ar det verkligen du, Maria! tala, för Guds skull, tala! — utropade Woldemar. — Det är jag — svarade med matt röst den af sin älskades svärd dödligt sårade Maria. — Var det således derföre du var så glad vid vårt afsked, emedan du redan då hade för assigt att följa mig? — frågade riddaren, som längtade efter ljus i det mörker, som omtöcknade hans själ. Och jakande nickade Maria.