Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1844, sida 2

och demenee hade fullkomlig lägenhet att för. sänka sig i betraktandet af den älskade skone Troubadouren och den i ålskog öfvade da men måste tillstå sig än aldrig hafva blicka i en skönare ynglings anlete. Ju mer Clemence var mätt på sina hittilsva rande tillbedjares kärlekspladder, hvilka vore ika skickliga uti att föra lansep som uti kon sten att ledigt och zirligt uttrycka sig, deste mer intog henne Troubadourens intressanta blyg. het till bans fördel. När den förligne ynglingen blef stående ntar alt gifva något tecken till att vilja allägga sir blyghet, då reste sig, med ett ljuft leende, Cle mence de Valmour, gick emot den dröjande lastade honom förföriskt vid handen och dro, bynom mildt ned jemte sig på den mjuka sof fan. kärleksrikt blickade bon ynglingen, hvar kinder voro öfvergjutna al en herrlig purpur rodnad, i det vackra ansigtet, och, till sin sto ra öfverraskning, blef bon varse glänsande tär perlor tindra i de vemodsfulla ögonen. Nå slutligen en hel tåreflod, utan hejd, strömmad ur Troubadourens öga, då grep förskräckt oc! deltagande den medlidsamma damen ynglingen hand, och med milda ord forskade hon efte orsaken till hans bekymmer Åunu mer för vånad blef då damen, när den hittills så bly ge ynglingen mållös sjönk i hennes armar soch nästan quasd af snyf ningar dolde sitt huf vud vid hennes barm. bå slumrade platslist. vapen utanför tältet och med en ursinnigs åtbörder inrusade Wol demar, med gnistrande ögon och vredens djup: rodnad på kinderna, och när hans eld oci