Insöäöndt. Den till i Lördags utsatta musikaliska soiröen def plötsligen inställd, af den orsak, att den varta fläcken a konungens fot ej velat öfvergå ill suppuration. Eu befallning eller tillsägelse ärom från landshösdingen — ej landshösdingembetet — lärer varit tillräcklig att beröfva den nusikaliska delen af stadens innevånare detta söje. Är ej sådant höjden af undersätlig trohet ich lydnad! I sjelfva hufvudstaden har man sela tiden af Konungens sjukdom omväxlat med Mlentliga nöjen af alla slag. Der uppskjuter man med sorgen tills den verkligen kommer. Vi leremot tvingas på detta sätt att gå densamma . förväg. — Det är vackert, att undersälare visa itt deltagande sför den åldrige Monarkens lilande. Men vi fråga: bade man förbrutit sig mot dessa känslor, hade man väl visat nagot abulistiskt sinne genom att höra några musikstycken exequerade? Och för öfrigt, dessa soiser äro en enskild tillställning, oberoende af konungs och underordnade auktoriteters tillstånd, dem den tillställande kan efter behag pifva på sina rum eller på hvad ställe, som bäst passar. Vi anse alltså denna befallning vara ej allenast ett öfverflödigt fjäsk, utan ock elt intrang på det enskilta lifvets förhållande och, hvarföre ej, äfven på egande rätten. För dit vara uppriktiga: vi vörda en höfding, som itälskar för sina pligters uppfyllande till länets gagn och nytta: men i vårt enskildta lif önska vi gerna att sjelfva föreskrilva oss lagar, sjelfva bestämma våra nöjen, naturligtvis förutsatt, att detta allt ej strider mot våra skyldigheter som lagbundna medborgare. Det skall blifva rätt roligt alt se om samma veto kommer att drabba ett annat nöje i dylik väg, som varit annonce radt till Onsdagen i nästa vecka. Detta är vä alt frukta, synnerligast som vid detta tillfälle äfven Dans skulle komma i fråga.