här i jordens trånga dal. later ock på törnig bana oss de friska rosor ana. hvilka pryda himlens sal. Aldrig de sin glans förlora, natten sjelf den blott förstora kan, liksom med stjernors prakt. Hvad den skänker är ej villa, solen likt. den starkt. men stilla, allt sin spira underlagt. Uvarje blomma, hvilken spricker ur sin knopp och vällust dricker utur dageus nya ljus, hvarjej varelse, scm njuter. allt hvad rymden innesluter, kallar den ur chaos grus. Sök då ungdom ej i yta. der blott böljans skum ses flyta, perlan uppå djupet är; der du denna skatt må söka, som skall själens rikdom öka; evig ungdom den beskär. VICTOR.