Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1844, sida 2

knappt var en sjerdedels timma förfluten, förrän, medelst hennes oskyldiga och okonstlade joller, hans vanliga munterhet var äterstäld. indtligen slog skiljsmässans timma. Rikligen begafvade, ulstyrda med alla sörnodenheter i kläder och äfven med andra småsaker, hvarigenom han trodde sig göra dem en glädje, begålvo sig hans moder och Rosaura på hemvägen De lemnade Neapel, men deras hjertan blefvo hos Pietro, och förhällandet med honom var nästan sammalunda, åtminstone trodde Markisinnan sig derom vara ösverlygad. bietro besokte henne val liksom tillsöorne, men de hänslor denna sköna quinna förr ingaf kände ban aldrig mer. Han gjorde sina visiter så korta som möjligt, och flög, när han var ledig, till San Georgio, för all se de sina, omsamna dem och smeka dem. Alltid när han åter skulle bege sig å väg hemåt, föll det sig så svårt for honom att skiljas från de sina och återvända till Neapel, ty Marhisinnans fortfarande svartsjuka i förening med de habaler som allt jemt hopade sig emot hans konstnärslif gjorde lifvet för honom med hvarje dag vedervärdigare i denna stad, der han en gång var så lycklig. En afton trafvade Pietro på sin muläsna från San Georgio tillbaka till Neapel. Helt och hallet försänkt i betraktelser osver den lycka han fann i sin moders koja vid sin Resauras sida, märkte ban icke, att natten så smimingom beJeynte att utbreda sitt mörker åfver nejden. nan var redan förbi den skogsdungen, som sträcker sig ned åt sjön Agnano, der en gang Fabio och Frazzelino sunno honom i båten, när plötsligt 35 skäggiga män störtade fram ur sko