Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1844, sida 1

Till detta slags folk, hvarpå ingen theater lider brist, komma vidare de gamla ärevärda medlemmarne al mången åramatisk-musikalisk anstalt, som aldrig hysa andra känslor än altund och missunsamhet. Den årlige Pietro, som icke kände alla konstverldens intriger, var som på pinbänken. Han genomskädade sin omgifnings laghet och uselbet och mäste tiga. Der skuttade en liten harlligur med sötsur min omkring, i den betydelsesulla rolen af en regissör, och försökte att genom böner balla sina colleger tyste och stille; der satt en sangerska utan röst, som assekterade ätlminstone 6 sårskilia sjukdomar i veckan, begärde sitt glödgade vin bakom cout lisserna och var välsignad med en moder, för hvars tunga, man med allt skäl kunde säga: bevare oss milde Herre Gud ! Den dirigerande kapellmästaren var en god, årlig själ och en verklig talent, men hans obenågenhet för direktionsväsendet öfver de tunga och låttfotade dansöserna föranledde flera gånzer oangenäma och löjliga uppträden. Aldrig ville han componera något for Sylphiderna i sut konsttempel och gick så langi i sin averIsion, att ban en dag anhöll, det en egen compositör målte antagas för balletten. Ballettmästaren var en högst otreflig personnage. Inbilskhel var hufvuddraget i hans charakter. Ilvarje fullt hus hade lmpressario (Tbetekrestindater) att tacka hans talent sör och icke sällan gick han ända derhän i skamloushet att påstå det skalden och houposilören licke vore annat än comparser för hans talent, loeh att med hånförande vältalighet vilja bevisa