Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1844, sida 1

alt icke en enda stafvelse må undgå denne, så vill jag meddela er, men endast er, sörstår ni, en notis. Nu kommer den ädle, uppriktige, af ingen annan lidelse än sanningen genomträngde vännen, riktigt i taget. Med släsande kinder och hviskande stämma, dock alltid affekterande den sanne vännen, som icke gerna sladdrar ur skolan, berättar ban helt srimodigt, att enligt hans tanka den nya operan icke duger till mycket. Det selas det hela den storartade ide, som vi i vår tid, då så många talenter måste nedgräfva deras pund, kunna och böra begära. och nu osvergår den passionerade till de minsta detaljer, hvarje nummer har, efter hans åsigt, redan forekommit, och just dea stora arian i finalen al andra och terzetten i tredje akten, som de säkallade Operaenthusiasterna utan smak och känsla så bemöda sig att upphöja, är icke komposilörens egendom; ja, han går i sin ifver för konsten så längt, alt han repeterar lör sin enfaldige granne så länge hela ställen wi de verk, som den ifrågavarande konstnärn skal hafva plundrat, till dess den beskedlige mannen är lullkomligt öfvertygad om den musikaliska stölden ehuru han icke hört Operan, son är i fråga. Hjertligt tager han sedan afsked a kafsebusreserenten, losvar tystnad, men knapp är en sjerdedels timma förfluten, så bar har från början till slut berättat hvad han hör för 40 andra, som. utan egen omdömesförmå ga, om aftonen då operan upplores redan efte andra numret, yttra till de kringstående, so lalt anses för konstkännare, att alltsammans en Idast är reminiscenser ur Ådre operor.