Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1844, sida 2

menade Pietro, i det de satle sig ned krin bordet, for all njuta af det goda vinet, hvarme främlingarne trakterade dem. Dessa herrar vi la försörja oss och göra karl af mig. Dåra tigt voro det, om vi så här ville stöta från o den Guds välsignelse, som han så synbarlige sänder oss genom dessa ädla herrar. — Ja visst, dåraktigt! instämde Fabio, oc mönstrade med sina blickar den ängsliga m dren. Föreställ er, om ni nägon gang fram deles begifver er till Neapel, fortfor den li le skorrande, och folk komma emot er. de fattiga siskarhustrun, med aktning, och föra i San Carlos konsttempel, der ni får höra e röst som ur sjuende himmeln, och ni förtju frågar den hänryckta mängden efter den u derstore sängarens namn, och ni får till svar är ni den enda quinna i Italen, som änn icke hört talas om den store Tenoristen Pi tro? hvad skulle ni då känna, kära mor? — Således skall min son blifva en sångar liksom den berömde Santinelli, som ock ä från vår by? frågade Margaritta, och henn ansigte uppklarnade plötsligt. Ja, det är e helt annan sak! fortfor hon, och skakade hjert ligt sin grannes breda näfve. Nu var affäre snart uppgjord; Fabio lade som handpenga en liten börs med guldmynt på bordet, oc redan morgonen derpå lemnade Pietro, lifva af de djerfvaste framtidsförhoppningar, Margaris ta och Rosaura. l (Fortsättn.) — —