ar lorskämd, hvilha amledningarne dertill än mäga vara. Fullkomligt oväldig är förf. väl icke heller, då han brännmärker enskilda orter för hvad, som ligger det hela till last. Att odetgårantheorieno, i den mening förf. tagit den, icke practiseras på Tjörn endast, utan, ty värr! i hela länet (såsom väl nästan i bela Sverige), kan man på Landscontoret finna af kyrkoräkningarna. — Hela fyra sidor upptagas af register spå vidskepelser och skrock. Forskningsnitet visar ig här starkt, utan att det dock kunnat vinna fullständighet. -Om ätskilligt icke helt och hållet är otaget ur vädreto, så tillhör det dock endast literaturhistorien, och ett och annat är endast fördomar, hvartill man finner motbilder öfverallt och bland alla stånd. Skulle samlingen af käringasagor tjena till skildring af bildningens bländpunbt, så hade det åälegat sorf. att mera bestämdt antyda, hvad som tillhör traditionen, )ch hvad som ännu ingår i folktron. I samma afdelning omtalas allmogens högtidigheter, nöjen och klädedrägt, hvartill sluteligen ro fogade nägra anmärkningar öfver Bohuslänka dialecten jemte ett register på en hel bop ord, om sörs. ansett denna dialect egendomliga. etta ämne kan naturligtvis vara endast ganska Flullsländist behandladt; men icke nog dermed, lan man finner äfven ganska många oriktigheer. Detta kunde också ingenting betyda, eniejan afhandlingen härom är för Bohuslänningar In öfvertlödsartikel, och de fleste utom länet lika ftet deraf kunna hämta något begrepp om ilrågaarande dialect, som de i sjelfva verket deriill unna hafva någon lust. Men då nu, Jemte lusvudspräkets bearbetning, äfven provincialsialecterna rättvisligen blifvit föremål för spräkrskarnes undersökningar, och dessa väl erna begagna tryckta källor, så kan det icke vara kgiltigt om dessa källor äro pålitliga eller icke. an kan möjligen i blifvande ordböcker få se rd och betydelser, som ingen vidkännas. — Is. vill med exempel styrka sitt uttalade omöme, och beder om ursäkt, om han onodigtvis lilver något vidlyftig. — kgendomligt för Boslänskan är uttalet af w. Förf. gifter derför, nua regel: oå ullalas på samma sält som i ngelskan, ungefär som oåy. Detta äger likväl ldast, men bestämdt, rum då, när det följer si någon af cons. h, q, s, annars aldrig. Det således mindre riktigt, att förf. t. ex. stafvat Palna med h. N utelemnas visserligen i semilna artikeln, men dåsa (dosa) bevisar det icke, detta ord är masc. Åit ju efterlitt. liqu. bar idet y är väl så vida icke riktigt, som de ord, arom detta kunde gälla, äro rent Danska t. ex. s lika med ljus, hvaremot man väl icke får bra någon såga lyf i stället för ljuf eller lym ro ljum. Samma anmärkning gäller om de sta af författarens reglor, till och med om nna: oh uttalas flerstädes, då det står emellan enne vocaler, såsom Engelsmännens Ö. Ty Puta uttal, som väl rättast säges äga rum i slerlet af substantiva ändelserna og och ag, och dessa bibehållas i härledda verba (t. ex. lag, Mmaj, antyder väl ett ursprungligt ouq eller aug jer dylikt, der g i uttalet hortsallit. I sjelfva n ifrågavarande boken förekommer ett upplyade exempel härpå; ty skog — uttalas skou — i Hvitfeldtska Testamentet p. 155 stafvadt ouff. Icke bättre characteriserad är dialecten nom ordförteckningen, antingen man afser orins urval eller deras betydelser och stafning. At skäl för denna bar väl förf. uppgifvit, men Aua förslår icke att rättfärdiga consonanternas rdubbling på flera ställen eller a-ljudets förndling uti å eller ä. Att ett ord ampätte, iltare ampele slafvas ampig kan väl aldrig föraras dermed, att många Svenska adjectiver på hasva i Bohuslän ändelsen ete. Flere ord äro int Svenska, såsom rasp, som icke betyder eljerno, och spröte, som icke heller betyder spännare på väfv. Alla dessa ord brukas i sin ia bemärkelse. — Kleppera torde väl vara nska ordet eclipser, liksom skeppera af echap— Dels oriktiga, dels ofullständiga och obeämda bemärkelser finner man vid ganska många d. Så t. ex. betyder anka på icke vångras, san uttala missnöje med eller harm och förYVYtelse öfver en annans åtgärd. Blidsallen är ske ogodsinnado, utan gladlynt, vänlig. Lemsrad har fått betydelsen ostött, stel efter strahisero, men betyder: lytt, lemlästad, bräcklig. ö är icke liktydigt med får, utan betyder tac1, men är likväl masc. Att dödsjö och rännedig äro liktydiga lär ingen skärgärdsbo medgif. Förtrafstigt kan väl i ingen händelse beda: vhögst uselto. Man får i Bohuslän höra ex. udräjelit sodrägligt) rar, liksom i veergothland: skröpligt vacker. Men ingen kan ersöre tro, att dessa adverbier hafva en emot en rätta alldeles motsatt betydelse, utan en lodificerad, liknande det obestämda ganska. utuvida Me, märka, kommer af fornn. Mid, skegrund, lämnas derhän. Det är också den rmodade härledningen, som förledt förf. alt p sätta Torkehläde — rättare Torrklade — besda obandduko, ehuru det är ett slags hufudduk. — I en not p. 34 påstår förf. att alind Udegran icke är sammansatt af. hrm