tiden och sin tilltagande bräcklighet. hlott en enda ressours fanns, som kunde försäkra honom om en sorgfri ålderdom, och, kosta hvad det kosta ville, måste han förskaffa sig denna enda ressource, ty han var just en sådan man, som kunde utföra en plan, stälde sig ock tusen svårigheter i hans väg. Tenorsängaren Santinelli lesde under de lyckligaste förhallanden. Ulvarje mund förkunnade den beromde sångarens pris, och Fabios förtjusning varade fiera veckor, när han kunde få höra honom sjunga. När han nu sågs, huru publiken emottog honom i triumf och öfverhopade honom med guld och åra, huru hans lirare delade sin elevs rykte och lycka, da blef han mäktigt gripen, och hvad han önskade — en elev, som Santinelli — det mäste han vinna för hvad pris i verlden som hellst. Hans enda tanka var nu, huru han skulle kunna realisera sin älsklingside och derigenom ernå höjden af lycka; en slump hade då fört honom tillsammans med Frazzolipo. Neapel och Turin hade frapperats af denne krymplings tragiskt-comiska figur; i båda dessa hufvudstäder hade han i tidigare år uppträdt som contrabasist. Frazzolino var en lycksriddare, en äfventyrare, som var brukbar öfverallt der det gäl. de att uppsånga en fläkt af den flyktiga, nyck. fulla, gudinnan Fortuna. Utrustad med ett icke ringa mått af kunskaper, skulle han med ett recommenderande yttre och en bättre själ kunnat finna sin lugna sortkomst på lifvets