Mylord! Tro ej, alt jag hyser det minsta misstroende mot er eller edra afsigter. Det kan blott ske genom egen öfvertygelse. Min Onkel, med hvilken jag är af samma tanka, sade nyss till mig. mill barn, vänta, hoppas, men pröfvaj också. Detta har jag villigt lofvat, äfvensom gilvit mitt löfte om lydnad och uppriktighet. I den förmodan och öfvertygelse, att ni utan min åtgärd och uppmaning skall gifva er sanna caracter tillkänna, är jag oförändrad Eder Mary. Efter läsningen af dessa tvenne i silt slag så egna skrifter, greps Raleigh af en så gränslös förvåning, alt dessa tvenne bref sjönko ur hans Händer, och han, oförmögen till nägon tanka, längt mindre till nagot ord, stirrade på Lorden liksom förstenad af häpnad. Byron fattade sin thekopp med ett lugn som om ingenting förefallit, eller som om han i åratal varit förberedd på en sådan katastroph, och Raleigh ännu mer jörvanad öfver sin väns lugn än osver hela händelsen, som föranledt det, frågade änteligen: — begriper du något af allt det här, Noöl? — Ah ja, jag forstår, att man håller mig för en förförare, en äfventyrare. — Gudbevars! Noöl hyem kan tänka något dylikt. : — Jag! — Jag tror ej, att Mary skrifvit detta frivilligt. i — Så hade hon gjort bättre att alldeles icke skrifva.