Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1844, sida 1

— Jag förstår er icke riktigt. Ni torde än en gång förklara det? Huru, skall hvarje tanke, hvarje motiv till någon af din väns handlingar förklaras! — Adieu då! Och inom en timma .... — Får jag en biljett! Adieu! — Adieu! Men ännu en sak till! Det vigtigaste af allt; men det måste jag hviska till er. DÖ Jag är bara öra — Om ni ej bättrar er, sä behåller jag min hemlighet för mis sjelf. — Derpå förlorade jag allt för mycket. — Min vän! Fergåt mig ej, och upphör aldrig att älska mia! Hon hoppade ut med rädjurets snabbhet och försvann snart i skymningen med guvernanten, Isom stretade efter henne med tunga fjät. Byron hade, utan att försöka en längre spatserfart, gått tillbaka med sin vän till paviljon gen, och den för lyckans barn så flygtiga minuten förslöt långsamt för hans trängtande bjerta. Allt mer och mer inbröt natten, redan upp gingo på himlahvalsvet enstaka stjernor, hvar: antal småningon ökades till täta massor . . men ingen betjent från trahamshouse synte ännu till. Raleigh åt fisk och frukt, dracl th, strök på Boatsvains lursviga öron, sam bedyrade tillfälligtvis att näst la dame de se Ii pensees, var Mary den skönaste, älskvärdast soch täckaste flicka han sett, och ensamt fö nennes skuld önskade ban uppriktigt, att inon .IIkort tvistigheten med Onkeln och Tanten måt te lösas till ett lyckligt slut.