den andra med aktning så blommar för dig ej något hopp, att jag skall anhålla om din hand. Men som din vänlighet till mig ej förtjenar alt utbytas med kallsinnighet, så förskona mig ifrån att säga det, som för mig är en smärta att befara, för dig en plåga att höra. Men redan hade i Marys barnsliga sinne heda styrkan af hennes ljusa kärlekslycka åter fått öfverhanden, och, således svarade hon hoInom skämtande. — Ahl! ni måste hålla ord, och om det är något, hvars osanna grund jag inom mig urskiljer, så skall det blifva mig dubbelt glädjande. Jag är sörvisssd, att ni skulle blygas om jag kan säga er, att förhållandet icke skulle vara sådant med mig, och jag fick en stor förnsjelse, att se er Mylord, rodna af en dylik anledning. Således, ni djupsinnige philosopbiske vän, vill ni säga mig I hvilka tvenne saker jag ej skulle stå ut profvet. — Men betänk noga, Mary, att i det jag nu säger dig talar mer min bedrösliga verldskännedom, än min lislighet, min naturliga böjelse. Om din Onkel och din Fant sortsoro i de tankar, de i sitt sista bref till mig uttrygkt, om de måhända skulle utpta dessa tänkesätt biltigge mot dig äg mot mig, så, ifall du nödgades skrifva ett bref fill mig under dina anförvanters ögon, har jag den olyckan att tro, att du i denna sista skrifvelse licke skulle uttrycka dig i sådane vänskapsförsäkringar, att jag genom dem och i dem solklart kunde se hur det är: ej den minsta fläkt af tvifvel till mig skulle uppstå inom Ji