prosvet i allt, men då är du ej ett barn mer, lå är du en ung flicka som älskar . . . . och vill äga det hon älskar. — Noöl! säg mig dessa prof, som jag ej skulle bestå uti. — Låtom oss ej tala vidare derom, min flicka, jag kunde ju hafva misstagit mig, också svåfva mina tankar på ett djup. derifrån det är ovisst om de någonsin skola träda fram i ljuset och vara skådeplatsen för vår lefnad, dess fröjder och lidande. — ÄÅlskade Noöl, säg mig hvilka de äro, jag skall ej förtretas, vare sig hur som helst. — Loha mig det! — Ja det losvar jag! — losva mig det med ljusva ord Mary, lofva mig det med ett ord som uttrycker den fastaste öfvertygelse. Med hela sin själs uppmärksamhet fästades hans blickar på hennes ögon, på hennes friska läppar; då hon svarade: — Nå jag lofvar dig det, båste Noöl, så sanut jag är en dödlig varelse: du skall blifva den store skald, som ditt förtroliga meddelande gifver mig anlegning att förmoda. En hög rognad flög öfver Byrons anlete, ty, som vi redan antydt, ännu hade ur hans penna ej något fulit, sum kunde lenwa gen ringasle aning om das blifvande författaren till Childe Harold. Likvisst tycktes han nåästan förlägen vid Marys ofd, och svarade med en osäker röst: — Godt, godt, min flicka, det är rätt af dig, att du hyser denna tanka om mig; ty sä länge man ej ifrån den ena verldsdelen till