mande; men så beskalsadt tror jag, att bresvet skulle blifva. Byron hade ej ord för sin förtjusning, och med ej mindre glädje, såg Mary verkningen af sina barnsliga föresatser på sin öfverlägsne älskare, Sakta väckande honom ur hans drömmar, sade hon: Noöl, hvad det skulle vara vackert se er blygas som . Hon hölt de isärspridda fingrarne framför ansigtet och såg på honom skalkaktigt genom det rosenröda gallret. . — Du litar med mycken visshet på din Tri-umph? — Önskar ni det ej? — Om jag onskar det, Mary?! — Men om jag ej bestod prosvet Noöl? Had jag något då att frukta? — Alt frukta? Den som så smekande, så mildt kan göra sina frågor, och så täckt och förtjusande kan se på sin älskare? Gif dig tillfreds min flicka. En orolig skärseld kan Icke skada Noöl Byron, om han kan vänta sig himmelriket dermed. Solen håller på alt gå ned, hägrarne och hassörnarne ställa sin slygat hemat, man vänta dig i hemmet .. sarvåäl! . — Så, ni befaller mig att gå min väg. Ahl oartige Lord! verkligen, verkligen lörtjenar ni allt hvad mina foster föräldrar säga om er! — Då anklagelserna sällas med en sådan röst, så — Så, Wor ni de hetyda just motsatsen kar hända? Meh se der kommer verkligen Fru Ann Hawke, troligen bannande mig, att jag för läng lemnat henne i er allt för älskvärde, eller allt för tystlåtne väns sällskap. (Forts.) Ä