Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1844, sida 2

de tll dig, men jag år en person, som har sett och observerat verlden och menniskans vädjobana, hägkomsten deraf är med guldskrift leknad i mitt minne, och derföre darrar jag, och ju högre jag ståller dig, ju dyrbarare, ju kärare du är för mig, desto större är min bäfvan. — Ju dyrbarare, ju kärare är jag er? — Desto större min båfvan. Mory, kalla det en förbannelse, kalla det såväl för ditt som för mitt öde, att jag fått denna olyckliga vishet på min lott, som man kallar menniskokännedom; men vet, då du är skiljd från mig, under bevakning af dina slägtingar, som hysa agg till mig, så äger jag ej något förtroende till dig, utan blott en skygg förhoppning om mini lycka! — Ve, mig! Noöl! ni är mycket sjuk! Sjuk, flicka! Uvarföre? Är det derföre, atrt det dunkla spegelglaset der borta i flykstiga moln återger på mitt af nalnren ljusa ansigte allt sträft, bittert och föraklligt, som en bedröflig verldsklokhet preglat derpå. 0! hulda älskade flicka, gif mig. gif mig din ungdoms hufva, fromnsa tillförsigt, hvad jag då skulle vara lugn! — Ni väcker mitt medlidande, Noöl o! om jag kunde trösta er. — Det kan du, och blott du ensamt, likasom blott du ensamt förmår att såra mig. er, Mylord! — Alt dö, Mary, det kan du läta andra — Men det vill jag ju icke, jag vill dö för söra — jag önskar hellre att du måtte lefva