na, osäkra penna att skildra den känsla som ofversyllde Byrons bröst, da han med en blick, hvari rosenskimret af en tjusande lycka stralade, bliaxssnabbt kastande sig till dens fötter, som lalat till honom på det mest rörande språk menniskotankan äger. — Noöl, ni tror mig? — — kan du sätta det i iräga, Mary? — — Men om just det skedde, som jag icke tror skall ske, emedan det är omöjligt. Om vi pröfvades? Om man trodde sig kunna skilja vara hjertan ifrån hvarandra? Om jag vore nödsakad skrifva till er, Noöl, icke efter! mitt hjertas känslor, utan såsom en mäktigare vilja dicterade det sar mig? Äfven då Noöl? — Afven då! Lorden steg upp, hans lilla gestalt antog en majestätisk hallning, som om för honom knäböjdt en förödmjukad upprorisk här, den han kunde foreskrifsva lagar. — Äfven då hlarv. när jag från din hand skulle få se en skrift. hyari, utan att du anade det, kunde stå ne ket .... mycket, som isande eller förbrånnande griper in i mitt hjerta och mina sinnen. Du är ännu mycket för ung, alt kunna bedömma det som vissa ögon läsa från synbarligen oforsonliga vader. Denna krampaktiga tryckning al er hand! för Guds skuld Noöl! hvad betyder det. Ni blir så blek! — Mary, du ser min svaghet. — Ja! jag ser den, jag ser den, Noöl! hvad fattas er? förtroende och tillforsigt byser ni dock icke? — Förtroende? tillförsigt? jag har förtroen