Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1844, sida 1

— lluru? det är det vigligaste sör mig, mitt själslugn, mitt allt i allom! ni är mycket lärd, Noöl, ingen kan bestrida er det, men allt vet ni likvisst icke. — Mary, bästa Mary, hvad fattas dig? Då jag för första gången såg er, Noöl, tänkte jag, om jag hade den minsta förhoppning att en gang tillhöra denne man ; så skulle jag med blotta tanken på honom tefva rätt förnöjd och tillfredsställd nägra är. I sommars trodde jag, om jag med visshet visste, att ni en gång skulle tillhöra mig, skulle jag till dess ganska tålig och lycklig afbida tiden. Nu halva dessa bäda önskningar vida ofverträffat min förmodan, och jas ar ännu icke tillfreds. Er närvaro här hos oss vid vär kust, har uppväckt hos mig ända hittills obekanta passioner, jag skulle kunna öfvergifva onkel och tante, blott för alt kunna se er, tjena er eller dö för er. Snart skall jag icke mer tilltro mig att älska er, utan blott att tillbedja er! — — 0, Mary! 0, barn! — — När jag gör min aftonbön, så försjunker jag efter nägra minuter i en slags tankspriddbet, eller snarare sagdt tanklöshet, hvarunder jag på längt håll ser er bild, och om jag efter en stund åter samlat mina tankar, så är jag lika så stärkt och undergifven i mitt öde, som om jag varit än så andägtig i min bön. Detua kallar jag dyrkan, som jag blott borde visa det högsta väsendet, men hvilket jag föreställer mig under en gestalt med ert utseende. Iifl Iden grad älskar jag er, Noöl, och ni kan misstro mig? Det kan aldrig blifva en uppgift för var kle