Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1844, sida 2

. — — — — Du tror då kanske, att om jag vore Lejonet, så älskade jag dig? — — Ja visst! flvarför icke? — — Jag älskar dig icke, Mary! — Icke mig? — — Ej dig, din Onkel, din Tant påstå det, de hafva mer erfarenhet, mer mennisko-kännedom ån du, således måste det väl vara sannt, och du handlar som ett obetänksamt barn, som icke rättar dig efter deras omdöme. — Hör på hvad jag bar att såga, Noöl? — Nej! Hvad du nu vill såga, det läser jag redan i ditt ansigte. . . Nej! — Bäste Noöl! — Mary, nej! Jag upprepar det omigen. Jag har aldrig älskat. . .. Jag har aldrig älskat dig! Ni aldrig älskat mig. Noel, aldrig? skortsåtteg). — IIIPPOPIHAGIE. De stackars håstarne trodde visst att jernvägarne skulle bereda dem en bättre framtid ; men de gå ett ännu förfärligare öde till mötes. De tyska håstätarnes sällskap vinner alltid fler medlemmar, som med en fanatism, hvartill blott magen är i stånd , kasta sig på hästkott. Sällskapet är afgjordt patriotiskt. Det äter hvarken arabisk eller engelsk race, utan ren tysk. För någon tid sedan tillbjöd man det en präktig Andaluser, men just ur patriotiska grunder togs den icke emot. Mechlenburgare och Holsteinare ätas hellst; Hanoveranare försmås dock icke heller. Som Sällskapet är af hästnotur, så hör det icke till de förbjudna.