Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1844, sida 1

hans sanna känsla ångrat honom, eller som om han ansett för öfverslodigt att vidare yttra den, så återtog han genast sin förra köld, då han vände sig till Mary med dessa orden: Miss Mary. — Min vän, M:r Raleigh (Cleversield, Löjtnant vid 2dra Dragonregementet. Men vissheten om hennes ålskares oförändrade, innerliga ömhet, hade segrande flyttat in i hennes bröst, och helt och hållet öfverlemnande sig ät sin glädje, utropade hon: — M:r Cleverfield! min väns vänner äro ständigt mina, och jag önskade, att jag ej må röna ett asslag af er, att få vara en också bland dessa. Härvid möttes Löjtnanten af ett tjusande smileende, i hvars lycksaliga glans han emedlerlid ej länge fick sola sig, ty med en viss trumpenhet vände hon sig snart till Byron. — Mylord, men hur är det fatt? ni glömmer ju aldeles bort, att vi gålt långt och mycket, och alt såväl jag som den goda fru Anna Hawke äro trötla, och ni är ej en gång så artig att bedja oss silla; vore det och ej utaf hjertat, så likväl . Hon skrattade härvid på ett så eget sätt, att Byron blef nästan förlägen : — är det ert verkliga allvar, Miss Mary, att, efter det som emellan mig och edra slägtingar soresallit, stanna quar här en enda minut längre? Icke blott en minut utan fem, tio, ljugu, ... om ... . hennes småloje antog en älskvärd täckhet . . . . om det nemligen täcktes behasa ers Lordskap att tillåta det. Men hvad är det för prat med det der Ni? — Jag hart