Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1844, sida 1

sedan hon några secunder läst i hans blickar, stälde hon sig som om hon nu först blilvit varse hans gäst, gjorde en kort nigning, och med hastig förändrad ton fortsatte samtalet på soljande sätt: men jag ser nu först, att vi icke äro ensamma och jag talte nyss så förtroligt. llaf den godheten, Mylord. att presentera mig och min guvernant för den srämmande herrn, och förklara honom i hvilka sorhallanden vi stå till hvarandra, så att ban ej längre måste hysa några mindre goda tankar om oss, hvilket eljest lätt kunde hända. Den lefnadsglada, oskyldiga otvungenhet, hvarmed Mary intvädt var nu hastigt försvunnen, och en ädel eftertänksam quinna, förtrogen med den bildade verldens umgängeston, säg med uppmärksamma och djupsinniga blickar på Byron, påtagligt i en orolig, ängslig väntan, huru Lorden skulle uttrycka sig om henne, då han var så djupt forolämpad och så ögonskenligen befann sig i en uppretad sinnesstämning; ty så obetydliga i vissa ögonblick ord och tonvigt synas vara, så äga de dock en så hög betydelse, att man oroligt lyssnar på dem, som om på dem berodde det fruktansvärda ulslaget öfver sorg och glädje, lif och död. Ovisst är, om Byron gissade till flickansinre känsla, men säkert är, att de dystra molnen på hans panna flydde för det outsägliga hulda uttrycket af en inre glädje, då ban vändande sig mot Raleigh sade: det är Mary, bäste Raleigh; Mary — dessa enkla ord uttalas med en rost, så mild och så len att de voro de vältaligaste herolder för Lordens hjertliga och känslosulla sinnelag. Men liksom om yppandet af