Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1844, sida 1

— ——— — — —— —————————99( ken, hvarsåre Byron vid Marys olvan omtalta vänliga helsning, först satt stilla några minuter, derpå vände sig om med vårdslöshet och utropade något liknöjdt — ah! är det ni min lilla vän?! — Ja, jag! — svarade flickan med sin vanliga glåttighet — jag och fru Anna Hawke, sedan vi i skogen lyssnat på Göken, och på ingen plockat vilda blommor, logo vid hemgåendet vägen langs bafskusten, för att se hur ni befinner er. — Det förundrar mig att ni vågen er till en trakt, förpestad af min andedrägt, och att fru Anna Hawke tager det henne ålagda ansvarskallet så lätt, att bon ej bättre leder edra unga stegz än det för närvarande åtminstone är händelsen — svarade Lorden lika så litet förekommande och inbjudande som förut. — åck min gode Gud! hvad skall jag väl gora! tog den vänliga, frodiga guvernanten till ordet innan hennes elev hunnit svara — Mylord känner ju flickan, hon läter ej styra sig man må säga henne hvad man vill, och fastän jag ständigt predikar för henne, att mellan förlofvade personer måste också råda ett sält . ... — Ja ett sätt — afbröt Mary guvernanten i dess breda och långsamma tal — det är viss! sannt: ett okonstladt sätt för att berätta hvarföre man icke syns till på fem dagars tid, ehuru man knappt bor en halstimmas väg från hvarandra. — Hon fäste på Lorden med et småleende sina mörkblå tindrande ogov, wu hvars glans sramlyste lika så mycket en orolig forskning som en skalkaktig glättighet, och