Mary), af IV. Fr. C. Messenhauser. Svärligen kan Lordens inte rörelse beskrifs, då Marys sillverklara röst på en gång anog hans öra och hjerta, och då han fick se hela sin tjusande älskvärdhet denna varelse, eende stå framför sig, hon, hvars slägtingar djupt särat hans hederskänsla, äfvensom ans ädla och rena stråfvanden. Den som alrig så litet är bekant med en stolt caracters assioner, torde inse, alt den stolte sångarungen, vid det hastiga och oförmodade möet med det väsende, i hvars goda tankar och romma af kärleken inspirerade förtroende dess ärmaste slägtingar sökte att nedsätia honom, jar långtifrån den tankan att visa sig från sin ladaste och vänligaste sida. Tvertom, med afgt och fri vilja öfverlemnade han sig åt sin redes hänförelse, och ville helt och hållet läa bero derpå, huruvida Mary efter egen pröfing och eget öfvervägande skref under sina nförvandters hårda och stränga dom. En annan orsak, hvarlore Byron denna gånsen var mycket mindre tillgänglig och blid än anligt, var troligen derföre, att han i Raheigh hade ett vittne till sitt upplörande, och händelse han visade sig foglig och mild, kunle denne hans vän tyda och antaga detta på öljande sätt: Byrons sårade hederskänsla blidkas till slut lika så lätt och genom samma ootydliga medel som hos andra menniskor. I ssa betraktelser och idåer låg ostiidigt orsa— ) Se G. II. o. S. T. N:o 10, 12.