Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1844, sida 1

Lorden hämtade anden, och med sitt quinn1 1 dd na anlete vändt mot officeren, sade han: Raleigh, liksom fordom har jag också i dag orsak att i stormens drägt grubbla öfver de kommande bladen i min framtids bok! Raleigh teg några ögonblick, under hopp att Byron af egen drilt skulle nårmare förklara sig, men da detta bopp slog fel, så bad ban med mildbet: tala, Noöl, det vore båttre. — Byron teg. tlar du fått oangenäma underrättelser hemifrån? från din mor? eller roar sig kanske en småtidningsskribent, eller en elegant nybetshrämare att sätta i omlopp nya egenheter om dig, hvilka deras utspridare förstå sig lika så litet på, som en Eskimo på en skicklig Schackspelares drag. Du kommer sanningen temligt nära Raleigh, svarade Byron, derföre vill jag i korthet inviga dig i min själs nya prösning. Den gången då du var hos mig i Newstead, var det fråga om alt försvara mig emot de grossta och föraktligaste omdömen om min talent. Liksom då, är jag nu i samma belägenhet; jag måste ställa mig emot beskyllningar, som enligt min angripares uppsåt torde göra det tvifvelaktigt, huruvida jag är eller icke är värdig en ädel flickas innerliga kärlek och förtroende.? — kaleighis anlete visade härvid en sädan gränslös förvåning att Byron, som blef det varse, fortfor: ÅAÅh! — det är sannt — för att göra mig begriplig mäste jag begynna från början på alphabetet. — Jag tror, att jag ej en gänz för dig nämnt Marys namn? pel har du just inte gjort. — Visst icke du, Noöl, inföll officeren skrattande, ntan