Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1844, sida 1

Jag får väl söka finna mig dervid? svarade officeraren, från hvars vänliga blå öga, och om helsans sriskhet villnande rådblommiga kinder, det saktmodiga lynne sramlyste, som tillbör ett gladt och förnåjsamt sinne. Men om mitt deltagande icke besvärar dig, torde jag fi fråga, hvad som så i en hast har händt dig? du är mer upprörd an jag någonsin selt dig — icke en gång då — du mins väl i Newsltead-Abbecy? vlvad är din mening? frågade Lorden, utan tecken till missnöje, med sin klara hlangfulla röst. y, det der förfärliga ögonblicket då du i de förnämsta tidningarve fick se samtliga recensionerna öfver dina första vitterhetsförsök, och då de mest fruktade kritici doppade sina spetsiga pennor i etter och galla — blott för att få säga dig: du blir aldrig Poöt. Jag är det icke beller, svarade Lorden, som — huru många af vara läsare torde gissat det? — var ingeu mer och mindre än George Noöl Gordon, Lord Byron. pu är det ej ännu? kanske derföre, att dina tankar — din känsla ej ännu genom plack och trycksvärta förkroppsligat sig ? bäste vän! huru sällan vinna de parnassens ära, som med sitt snille ooh sina själsförmögenheter äga den största kallelse dertill. Men lät oss tala lnårom en annan gång! jag finner dig, Som Isagdt är, i en upprörd sinnesstämning, som s tallkomligt liknar den, hvilken förgiftar den klara källan till din varma ungdotuliga kånsla för verlden och menniskorna, — den ympar sig Hatt on under andra eymptomer