Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1844, sida 1

kunde förmå dem at: än längre standa quar, så skyndade de bort med snabba och hurtiga spring, mumlande med hallquäfd röst: Lorden är ond i dag! Ej långt derefter afbröts den djupa tystnaden af ett raskt och snabbt hästtraf, genast rusade Boalswain upp (så hette Newsoundlandshunden) och gaf till ett gladt skällande som tecken alt han kände den ankommande. En ung cavalleriofficer, 22 eller 25 år gammal, hoppade ned från hästen, gaf med ett lätt slag på halsen det skummiga djuret sitt tillstånd att på fri hand tumla omkring, samt gick in i tältet under den glada helsningen: god morgon, bästa Nol! Härpå tog han sig med en bandys maklighet en plats i den rymligaste ländstolen. Men den tilltalade fortfor i sin oförändrade stelbet och sitt stillatigande; utan att se upp, räckte han blott sin hand mot den inkommande som jett tecken till sin välkomsthelsning. — Straxt härpå uppstod mellan båda följande samtal. håste Noöl! det gör mig hjertligt ondt alt träffa dig i en så dyster sinnesståmning, som jag nu har den olyckan förnimma, ty då jag läår sadla för att rida hit öfver till dig från min tråkiga vaktgöring: så inbillade jag mig — las vet ej af hvad anledning — att jag hos dig i dag skulle tillbringa en så lustig afton, Som trots någonsin de, vi i Newstead-Abbeys salar framlefde under muntert skämt vid den fralgande bägarn. Men härtill finns, som jag ser, intet hopp. uvisst intet hopp: svarade kort och halshagt han, som siskargossarne kallat Lord ,