Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1844, sida 2

honom djerst i synen och först när kaptenens ansisgle återföll sit vanliga uttryek, vände ban bonom ryggen och allägsnade sig långsamt, halfhögt sjungande sin favorilvisa, vid slutet af hvars sista vers han svingade om ett hörn af hlippan och försvann för bandilernas ögon. I Uster Andres bortgång stodo banditerna slumma och orörliga på den punkt der han lemnat dem. Slutligen äflågsnade sig Jacomo utan at såga ett ord. Då sökte hvar och en något medel att bekämpa den tärande hungern; somliva sunno några rötter, andra vilda frukter, andra igen försökte alt lugga späda qvistar. Maria ensam blef sittande stödd mot klippan; hon kånde att hon ännu bade di för sitt barn. Ulter 2 timmars förlopp kom Jacomo tillbaka: i ena handen holl han en af dessa långa jernskodda stafvar hvarmed romerska oxdrifvare köra deras hjordar, och i den andra repet som vi, under loppet af denna berättelse, redan sett spela en så actif rol. — Goören er i ordning, sade ban: vi begilv. oss härifrån. — — När? ropade banditerna. — I nalt, svarade Jacomo. — Har ni funnit någon passage? — Ja. Glädjen glänste åter på allas ansigten, ty ingen tviflade på anförarens ord. Maria stod upp och räckte sitt barn åt Jacomo: — Omfamna honom då, sade hon. Jacomo omfamnade barhet, men med en min liksom han fruktade att lata en mensklig känsla få makt med sin själ: derpå utsträckte han handen mot östern. — Inom en halftimme är det natt, sade han.