skolen der trässa kmla kam-aler, och helsa dem så mycket från mig. — Nu, sade öfversten, kan du gå din väg, jag behöfver dig icke mer. oo Vill ni icke att jag skall plocka dem för er? D Nej tack. Jjag trodde att för det priset det var min skyldighet. bet generar er? Anse hvad jag sagt som osagdt, öfversta, och tro icke att j3as ville förolämpa er; jag ber er endast halva mig i minne för en annan gång. Vid dessa ord råtade Åndrs på sig, gjorde honnör och gick ut. — capitano, sade dagen derpå till Jacomo banditen som blilvit skickad att proviantera, det fanns ingenting i nästet. — Hafva ungarne flugit sin kos? frågade kaptenen med häftighet. — Nej, de äro der ännu; men det är väl troligt att de gamla tyckt att de åto sor mycket och tröttnat att föda dem. bet år bra, sade Jacomo; man får lefva som man kan i dag af lemningarne från gårdagen. Dagen derpå ville Jacomo sjelf gå och proviantera; han lät fästa repet kring lifvet på sig och lät nedhala sig. Kommen till nästet, nedstack han handen deri: de två örnungarne voro ihjelhungrade. Han tog dem. — Den nedrige Aotonio har förrädt oss, sade kaptenen. Den idagen åto banditerna den ene ungen. Dagen derpå åto de hällten af den andre. Dagen derpå igen, den andra bälften