kastade sitt kongliga viläbrad för öfverstens sötter: det är en hane. — Och se der äro dina 40 Louisdorer, svarade öfversten. — Får jag lika mycket för honan? fortfor Andre. — För den får du dubbelt, svarade öfversten. — 20 Louisdorer? ursäkta mig ett grand! ni måste ha en löjlig smak, som så der kar vilja betala för dylikt vildt. som knappt duget till att koka soppa på at trossknektar; men de gör ingenting, det år likgiltigt, man måste al. drig disputera folk deras smak. Ni skall få edei hona, och, vill ni sedan lata stoppa upp den båda, har ni der ett par vackra djur. — Hör du? 20 Louisdorer, sade öfversten. — Det är bra, sade Andre och lade de 4 nyss vunna i sin vestficka. Man har förstått Var lugn; man skall icke komma tillbaka tom. händ. Derpå begaf han sig åter på vägs, hvisslande sin savorittrall. Denna gången kom han icke tillbaka förrär följande morgon; men, liksom dagen tillsorene hade han hållit ord. — Ah! yttrade öfversten och hoppade af glädje. Andre slog på sin ficka. Öfversten såg pi honom och skrattade. — Hvad gör du? fortfor han. — Ni ser, jag slår till samling. — Se der, sade öfversten och räckte honon sin börs. — Gån i qvarter, mina gossar, sade Andre det han nedstoppade de nykomna i fickan; n